Mitt första och enda husdjur är en katt som heter Hríma. Hrím är ett islandsk ord som betyder glas eller frost. Det som vi kan se på våra fönster då det har varit en kall natt. Hun er grå och jättefet. Det har hon varit sidan hon blev kastrerad. Vi forstår inte varför, men vi tycker att det kom när hon undergick operationen. Hon har alltid varit lite blyg, kanske på grund av hennes stora “magepåse” som svangar när hon försöker att springa från de dumma katter som retar henne. Familjens vänner tittar på henne och säger att hon ser ut som en känguru. Det känns hårt att höra det, för vi tycker att hon är fin. En del av hennes blyghet kan komma ifrån att hon har en dålig urinblåsa, hon har ingen kontroll över den. När hon så en lädersoffa eller en ryggsäck så var hon tvungen att kissa på dem. Det kunde vara svårt när jag kunde inte lämna in mina läxor för de var täckta av piss. Min ryggsäck stank. Hríma var en kisse som kissade. Jag tycker att det låter lite konstigt. I alla fall, även om hennes brister kan vara lite frustrerande så bryr vi inte om det. Hon er jo vårt husdjur.